my dream is to fly over the rainbow

Att bli sårad och ledsen är inget nytt för mig. Så många gånger nu så känns de lika illa varje gång. Att jag skriker när jag sover och att jag är förbannad och trött på livet när jag är vaken är inte heller nytt, ändå blir jag förvånad.
Jag blir lika förvånad varenda gång känslorna kommer ifatt mig. Mår lika dåligt och känner mig lika sviken som jag gjort så många gånger förr. Att bli nertryckt av människor som betyder så mycket för mig är det värsta.
Att känna sig så utnyttjad och dum. Att vara så knäckt att min kropp inte längre känns som min. Att se mina händer röra sig men inte veta att de är jag och att känna min mun röra sig men inte höra vad den säger är något helt unikt.
Trodde aldrig att det skulle hända mig.
Visste inte att de skulle kännas såhär. Nej de var jag inte berädd på. Jag var inte berädd på något av detta.
"Det blir bättre, du fixar det, bara du säger till dig själv att de går" - ah så säger dom. Inget ändras, hur mycket jag än intalar mig själv att de blir bättre så blir det inte det.

Jag hoppades på att du skulle se mig och förstå. Höra mina ord och tänka som jag. Att förstå mig är det ingen som gör.
Jag är inte svag.
Vill inte att någon ska se mig.
Rullar ner mina gardiner och stänger om mig.
För det här tänker jag inte hantera nu.
Inte nu.
Det går inte.